1. GRYNING

[instrumental]


2. SÄNG

Från en tid då allt var gryning. Den tid
som människobarn glömt. Som en gyttja
från urtids famn. En tid ingen kan,
En tid utan namn

I grottans djup ni legat då. När trollfolk
i vildmarken steg. Då var ni i talen fä.
Då mitt folk gick ytans väg.

En svart hemlighet i forntids skugga.
Dold i glömska nu stenen läro mej.
Om trollkungens krig mot en giftig
sugga. Ty stenen viska den ljuga ej.

Ur sanningens källa jag tar min dödssup.
Den fylla mina lungor den fylla
min trut. Ur sanningens källa,
dunkel och djup


3. KORPENS SAGA

Jag såg min här av troll och vätte. Slappa
spjut så långt ögat mätte. Tusende kroppar
alla döda och svala. Min arme ur
skogen nu låg i dvala.

Då sjöng honan mörk en sång av hat. Hon
lovade hort gåvor själar till mat. Åt en
dyster ande ur springornas rike. En runa
ristades aldrig skådats en like.

Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväldje i kött och märg.
En tunga av illdåd och sotig svärta. Nu
hördes ett skrik av tusens smärta.

Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som åskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro. Till
tiders slut de nu ropa sin oro.

Så miste rivarn sin bror av kamp. De flög
sin väg till världens kant. Av ett glömt
och fastligt trolldoms dåd. Det förkolnade
sinnet kände ingen nåd.

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla. An fulla
av slagens rus och svekets hat. De gnaga
utan ära på krigets ruttna mat

...till Tiders ände


4. NEDGÄNG

Urberget gav en gåva stor. I jorden och
vattnet. I mörkrets källa jag sanning
fann. Min födosaga då blev sann.

Trettio dagar och trettio nätter. Jag klättrade
mot jordens famn. Den hornkrönte
vandrade på dyster sten. En som sanningen
smakat och blivit ren.

Jag såg solens ach månens steg. Jag
såg sanningen en dyster väg. En rune
spådde krig och fasa. En runa talde till
mej om blod och raseri


5. UR DJUPET

Förbannad och glömd. Evigheten,
ensamheten. Jag tog mina steg.
Sista men första

Tusen och trettio steg. Mot jordkärnans
Brinnande valu. Den skalv, den skalv

( Då visade sig, modern i djupet. Så dold
så hemlig. Om henne jag talt inget mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Inte en levande själ )

Ur vad jag trott. Min undergång bliva,
jag stegoch kände kyla. Ett ljus så längtat.
Ett ljus så ljuut.

Jag sprang ner en älg. Under månens skära. Drack dess livssaft så het. Som
djupjordens glöd. Den brände mitt svalg.

Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.

Ty blod för blod. Var hämdens hamn.
Då ristade jag mitt skinn.
Med Urgudens namn.

Med urgudens namn.


6. SLAGBRÖDER

Som ett djupt urål från ett avgrund av hat.
De glömdas själar steg, en för en, man för
man, döda utan fred. Tog till vapen, tog
till sköld, ett hav av illvillig dödlös man.
Hatets och sotens arme.

De fann min väg de springa min skog.
Under månens röda glöd.

Jag slog dem ner våg för våg, inga själar
i ro. Ett spjut ej räckte till denna kamp.
Korpbroder hört nu klingors spel. Snart
himmelen täckets av brödrar mina.

En kamp det blev, en sista gång.
Brödrarna stod där sida vid sida.
Himmelen dånade, en väldig sång.
Korpnäbb och klinga då tog sin föda.
De stred till seger fören slutlig ära.
Ty denne seger än korpen bära


7. EN MÄKTIG HÄR

Då jag rest mitt tryne mot den eviga skyn,
Jag hörde ett läte jag aldrig glömma. En här
så mäktig vid skogens bryn. Frå denna
syn ens kunnat drömma.

Jag tog mitt spjut jag lyfte mitt horn, Från
hornets läppar en mäktig ton. Hären lystrade marscherade
fram. De gav sig mitt liv, bergets stamm.

En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben.
Fram, fram, fram.

Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise. Få öron lyssna då.

En gåva av urbergets ande, En pakt som alla
glömt. Nu skyntas fjärran länder
Fram, fram, fram.

I år de vandrat, krigets väg. Blod ur väst och
guld från öst. Då en tjärn som var månens lek.
Blev segerns slut och ett digert svek.

Hon vadat där i börjans gyttja. Slitit sitt hår med
ormars gift. Sugit själar och mannamod. Det varit
hennes avgrund i tusen år.

En gåva av urbergets ande, en pakt som alla
glömt. Nu tågas de fram på knotiga ben,
Fram, fram, fram.

Blodet nu rinna i floder. Över mark och flod.
Ett svek nu skymtats av vise.
Få öron lyssna då.

En gåva av urbergetrs ande, En pakt som alla
glömt. Nu skymtas fjärran länder.
Fram, fram, fram.


8. ORMHÄXAN

I en svart tjärn furors rot
Hon stod tjärad och täckt av sot
En giftig sugga, en ettrig mara
Den vackraste skugga ur jordens djup

Ormarna knyckte och ormarna grep
Slingrande ur hennes sköte
Som hornkronor, som spindelns ben
Som nattens slingor ur jordens djup, hon skrek

Hon ristade mitt kött, hon drack mitt blod
En stekande klinga i hjärtats kött
Jag blivit offrad till henne, denne
Giftige mask som gör allt dött

Ett svek oväntat nu fällde mig
Jag föll sargad och livlös
Allt var dött utom en gnista blott
I själen dit uranden livet sått

Mitt blod ner i tjären rann, den svartare än svart blev...


9. MAKTENS SPIRA

Jag sprang med brisen
Mot norr den eviga isen
Jag fan en dalgång
En massiv spricka

Måsarna visade vägen ur skyn
Då mötte jag isen
Då fann jag hav
En storm steg ur vågors djup

En hemlighet om maktens spira
Urgudar nu ristat genom mej
Spåret in i isen gick
Djupt mot dess frusna kärna

Där den stod evigt stel
Gick en fåra in med flodens ström
Ner mot det blå jag vandra
Isen i mina ådror för dagar tio

Där fanns en grotta, en faslig sal
I grottans mitt han stod
Som djupet kallat up stjärnors ljus
Krigaren mäktig från rymders sus

Ur hans frusna hand jag tuggat
Ett spjut från en ändlös plats
Ett skirk ett dån från spjutets blad
Maktens spira med stjärnors rad

Tusende steg mot jordens yttre
Från djupet jah ân en gång steg
Nu grinet ej släckas från detta tryne
Ett slag nu bådas, snart slutförs allt


10. UNDER TVÄ RUNOR

Jag tog mina steg i gyttjans mark
Tusende korpar i mörker sky
Ett träsk med dödens skugga
Där låg min hämndens stund

Inget gift mej dräpa
Inga surkfulla dåd
Spjutet med stjärnors parkt
Trollet med rymders makt

Jag såg nu en grop en ström
Tog min vrede och lät mossan svälja
Under fanns en passage en klyfta
Jag lät den dra mig in

Mot djupets sköte for jag än en gång
In i djupet av urtids minne
Mot gurdens djup mot hämndens stund
Där grep nu klor av skuggors mara

Hon drack mott blod
Hon sög min makt
I eld så blå
Jag vred mej loss

En urgud som nu skickat mej
Hon klöste mitt jag min innersta eld
Då tog jag mitt stjärnors spjut
Med all min kraft jag skar

Ty så som det var jag såg
Urguden och ormars häxa
Genom smna blodiga mun
de talt
En ristad under två runor

En hämnd jag ej nu fått
Men orden ej förgått
Jag blev kung med runors makt
Genom hämndens och hatets pakt

Urgudens gåva
Runors makt
Mot månen jag steg
Trolldom född igen


11. KVÄLLNING

[instrumental]